Vårat gäng är bara du och jag

Men, se där, Les Big Byrd har gjort en video till sommarhiten Two Man Gang. Här bjuds det på traditionell kärlek i udda förpackning. Videon är lika briljant i sin enkelhet, precis som låten alltså.

Les Big Byrd bjuder på surrealistisk realism, vilket får räknas som deras signum vid det här laget.

Låten är släppt på bolaget PNKSLM, som vi har all anledning till att återvända till här på Sonic Tundra.

Varning för våldsamt men humoristiskt slut.

Les Big Byrd – Two Man Gang

 

Onkel Syra & Dönickarna

Uncle Acid & the Deadbeats – The Night Creeper
The Night Creeper

Uncle Acid & The Deadbeats är ett av de där banden som hypades rejält i början men som faktiskt har överlevt hypen.

Flummigt men fokuserat

Några år efter debuten levererar Uncle Acid & The Deadbeats fortfarande narkotikaklassad motorcykelrock av finaste märke. Flummigt men på samma gång fokuserat och med tung botten.

Live på Truckstop Alaska

Själv köade jag i sträng kyla i flera timmar för att få se dem live. Fel avfart ledde mig ut i obygden och när jag väl nådde fram till Truckstop Alaska ringlade sig kön lång. Efter någon timme köandes i sträng kyla nådde jag och mitt sällskap fram till entrén. Precis då fick vi höra att det var en ut, en in som gällde. Som tur var ordnade situationen upp sig i tid till att Uncle Acid & The Deadbeats började spela. Spelningen var så klart fantastisk, och en vegetarisk rulle med mycket Sriracha-sås värmde upp kroppen.

Uncle Acid & The Deadbeats är fortfarande lagom stora

En positiv sak med Uncle Acid & The Deadbeats är att de fortfarande är rimligt stora. Ett välkänt band som är aktiva och spelar mycket live, men de har inte flugit för högt och för snabbt vilket bäddar för en lång och produktiv karriär. Förhoppningsvis kan man även i framtiden se bandet live på små klubbspelningar.

Den perfekta blandningen mellan öknen och engelsk fukt

Uncle Acid & The Deadbeats står med ena foten i den amerikanska stonerrocken och med den andra i fuktigt ockult engelsk landsbygd. Med sina Harleys åker de runt och sprider dålig stämning som höga zombies med både Kyuss– och Black Sabbath-patch på den mögliga jeansjackan.

Stillestånd på nyhetsfronten

Just nu har bandet inget inplanerat, vilket får mig att drömma om att de snart ska släppa nytt. Senaste skivan, The Night Creeper, kom 2015 så det vore verkligen hög tid. Tills dess har de flera fina släpp i bagaget som är värda att återkomma till.

Poison Apple med Uncle Acid & The Deadbeats
Uncle Acid & The Deadbeats-Poison Apple

 

Thrash från förr: Slayer

Vi fortsätter den historiska utgrävningen av Thrash från förr. Efter att ha betat av Megadeth, Anthrax och Metallica har turen kommit till mina absoluta favoriter: Slayer.

Slayer är inte bara ett band, de är en subkultur i sig själv. Med några få felsteg som undantag har de alltid varit just Slayer. Tack för det!

Slayer – Seasons In The Abyss

 

Innan The Lurking Fear

Innan The Lurking Fear fanns ju så klart At The Gates. Bandet som gjorde göteborgssoundet känt över världen och la ner verksamheten allt för tidigt.

Som alla andra band som någonsin existerat är At The Gates återförenade och kan ta te emot allt det jubel från publiken de missade förra gången. Det kan de förtjäna. Det är samma situation som med Refused. Legendstatusen kommer postumt.

Det är just av den anledningen jag inte är en bitter motståndare till återföreningar, speciellt när det är människor som har kämpat vidare i olika band, kvalitativa sådana som aldrig fått den respekt eller uppmärksamhet de förtjänar. I Tompa Lindberg som fortsatt i finfina band som Disfear, Skitsystem och The Great Deceiver.

Nu får han äntligen spela på de arenor At The Gates förtjänar att spela på. Förhoppningsvis får även The Lurking Fear den repsekt de förtjänar, och inte postumt.

At The Gates – Blinded By Fear

Vampire – suger blodet från 80-talet

Ett band som med omsorg förvaltar 80-talets döds är svenska Vampire. Vissa dagar är det ju allt man man behöver, lite klassisk melodiös döds.

Det är inspirerande att den svenska metalscenen aldrig verkar dö. Ett obetydligt litet land i norr som inte bara hänger med de stora drakarna, utan faktiskt ofta sparkar undan benen på dem och tar på sig ledartröjan. Från de svenska death metal-pionjärerna till de flummiga hårdrockarna i Witchcraft, Horisont och Graveyard, har svenska band både vågat bryta ny mark och förvalta gamla arv. Då har jag inte ens nämnt Bathory, Nifelheim, Watain, At The Gates eller Marduk.

Ett band som mer förvaltar än bryter ny mark är Vampire. Snygg melodiös döds med thrash-influenser. De är varken polerade eller skabbiga. Bara svängigt röj skapad med finess och god hantverkskunnande.

Vampires senaste album heter With Primevil Force och släpptes i våras på Century Media.

Vampire – He Who Speaks

In Solitude spelar i ett slott

Det går i vågor, men då och då är vår kära public service på tårna och levererar kultur som folket behöver. Projektet med PSL-sajten var en sådan kulturgärning. Dagliga doser ny musik, diskussionsprogram om musik och specialgjorda liveset var bara några saker det bjöds på.

En sådan höjdpunkt var när PSL filmade In Solitude en natt i Uppsala slott. Här förevigar de Cortex klassiker Jesus i betong. Pur magi.

PSL rest in peace.

In Solitude – Jesus i betong

Thrash från förr: Metallica

Fockin Tallica, man! Sonic Tundra fortsätter Thrash från förr med Metallica. Bandet som en gång var thrashgalningar från kalifornien för att sedan bli arenarockarna som vann det kommersiella kriget, men knappast det konstnärliga. Om vi nu ska säga K-ordet när vi snackar Thrash.

Vad man än tycker om Metallica måste man ge dem att de tidiga albumen är ruskigt bra, och absoluta hörnstenar i hårdrockens historieskrivning.

Metallica – Whiplash(live)