Polarpriset öppnar dörren för svaga åsikter

Det var en riktig bomb Polarpriset släppte idag – Polarpriset i populärmusikklassen går till…Metallica! Oväntat, men kul?

Nyheten öppnade så klart dammluckorna på twitter och alla andra platser där människor uttrycker åsikter. Att gaffla om pristagare är inget konstigt i sig, det ligger lite i sakens natur att det inte råder konsensus kring valet. Ett pris delas ut per år och det finns innebär att det finns tusentals andra som inte får det. Bättre blir det inte av Polarpriset redan är utskällt för sina tidigare tveksamma val. Sting, någon?

Den orimliga kritiken av Metallicas Polarpris

Att ett band från världens mest ringaktade genre – metal – får priset gör naturligtvis att folk fullständigt tappar fattningen. Den slöaste kritiken är att det återigen är ”vita rocksnubbar” som får priset, men det kommer från människor som inte ens vet tillräckligt för inse att 50% av Metallica knappast skulle vara välkomna på ett vit makt-möte. Rocksnubbe-grejen är också lite väl slapp, det gör ingen glad att klumpa ihop Paul McCartney med Metallica – visst använder de sig trummor, bas och gitarr, men där slutar likheterna.

Den rimliga kritiken av Metallicas Polarpris

Kritiken att kvinnor är illa representerade och att soulen samt hihopen förtjänar ett erkännande köper jag. Visst, Stevie Wonder har fått Polarpriset, men listan på soulpionjärer som förtjänar att skaka hand med konungen och få ett överräckt kuvert fyllt med sedlar är lång. Att hiphopen har förändrat musikvärlden råder det inget tvivel om. Pionjärer som Public Enemy, Dr Dre och för den delen Afrika Bambaataa skulle vara rimliga pristagare. Och de priserna måste komma. Snart.

Metallica – den rimliga pristagaren

Men om vi faktiskt tar Metallica på allvar, vilket vi bör, är de i min värld ett rimligt val. Visst, kan man argumentera att för att Black Sabbath skulle ha fått det före Metallica. Men vi får inte glömma att Metallica faktiskt tog en obskyr extrem genre och förädlade den och tog den ut till massorna. Black Sabbath uppfann den moderna hårdrocken men Metallica tog den extrema hårdrocken, den som var för the chosen few, och gjorde den till något som alla kunde ta till sig, vilken har öppnat dörrarna för otaliga band att nå ut med sin musik. Betydligt mer extrema band kan i förlängningen tacka Metallica när lönekuvertet dimper ner på hallmattan.

Med dubbla känslor som hårdrocken kliver in i finrummet

Samtidigt som man kan glädjas över att hårdrocken kliver in i finrummet, lika mycket måste vi vara på vår vakt så att inte hårdrocken blir ett museiföremål. Metal hör hemma bland svett och kravallstaket, inte bland frackar och monoklar. Där ska väl i och för sig Metallica redan stå till svars för sitt symfoniorkesterexperiment.

Så istället för att sitta nöjda och återigen återvända till Master Of Puppets medan vi lägger oss bekvämt i soffan måste vi ge oss ut och jaga nya kickar utryck som dyker upp under det breda paraplyet vi kallar för metal. Vi kan ju börja med Tribulation, eller vad säger ni? Sonic Tundra kommer i alla fall ta sitt ansvar och vägra blicka endast bakåt.

Sammanfattningsvis är det jag vill säga att visst, Metallicas Polarpris kan ifrågasättas, men det ska isåfall göras seriöst. Den som bara slappt avfärdar Metallica utan kunskap om vare sig bandet eller genren gör bäst i att sätta sig långt bak i klassen och hålla tyst tills man faktiskt vet vad man pratar om.

Metallica – One

Tribulation verkar i en fin tradition

Ska vi vara stolta över något överhuvudtaget i det här landet ska det vara vår förmåga att ha både vitala och nyskapande metalscener. Ja, jag säger scener, för det är inte bara en scen, utan flera stycken som hela tiden muteras, glider in i varandra, och ut kommer något helt nytt. 

Svensk metal vågar utvecklas utan att skämma ut sig

Vi lyckade skapa vår egen dödsmetall, med engelska och brasilianska influenser, och fick ett sound i Göteborg, ett annat i Stockholm och säkert mindre dokumenterade lokala scener med egen särprägel.

Vi ska även vara stolta över de svenska bandens förmåga att utvecklas, utan att skämma ut sig. Se till exempel på Entombed som istället för att harva vidare valde att skapa sin helt egna genre.

Tribulation bygger vidare på en fin svensk tradition

Ett samtida band som går samma väg som många tidigare svenska band och utvecklar sitt sound mot något mer särpräglat är Tribulation.

Från standardiserad döds till 2015 års Children Of The Night som både bjöd på melodier och ett gotiskt filter, och deras fina formkurva har sedan dess fortsatt gå åt rätt håll.

Vem behöver tyngd när det finns låtar

Nu är Tribulation tillbaka med ett nytt album, Down Below – ett album som även det andas framåtanda. Istället för att fokusera på metals huvudingredienser: tyngd, snabbhet eller hårdhet lägger man fokus på stämning. Och kanske framförallt låtar. För det finns verkligen på Down Below – förbannat bra låtar, som för den delen inte är mesiga.

Tribulation rekommenderas varmt till den som ger kalla handen till grötig döds men vägrar befatta sig med Ghosts mesiga ABBA-kreationer. Eller kanske till hen som tycker att black metal är för akademiskt men ändå vill ha någon form av djup.

Tribulations senaste giv, Down Below finns ute nu via Century Media och den bör du absolut kolla in.

Tribulation – The Lament

Odödliga Immortal

Du kan vara hur äkta som helst, droppa vilka trve band du vill, mig spelar det ingen roll – jag är inte en del av scenen och behöver inte vara äkta. För mig är det fritt fram att dyrka Immortal.

Få band från den tidiga norska black metal-scenen har fått dras med så dåligt renommé som Bergens finaste, Immortal.

Självklart hänger allt ihop med några lökiga videos från 90-talet då bandet lajjar runt i skogen. Att de dessutom ofta visar upp en ganska sorgfri aura i intervjuer bättrar inte på trve-kontot. Men, fuck it, Immortal regerar.

År efter år har de levererat stabil black metal med dödsföraktande tyngd, ett extremmetallens Motörhead om du så vill. Musik som passar lika bra på skogspromenaden som på rockklubben.

Så av den anledningen, och ingen annan så kör vi Immortals All Shall Fall.

Immortal – All Shall Fall

Det svenska mörkret lever i Agrimonia

Hur mår egentligen den svenska sludgecrusten, frågar sig vän av ordning. Den mår naturligtvis fantastiskt bra, svarar fantast av svenskt kompakt mörker. 

En av de allra ruttnaste av fläktar den här halvan av 10-talet, Agrimonia har ju levererat helvetisk crust med jämna mellanrum.

Bandet släpper via finsmakaretiketten Southern Lord, vilket ger gruppen möjlighet att sprida sin musik till betydligt bredare massor än gänget på det lokala sunkhaket i Göteborg.

Det man slås av när man lyssnar på Agrimonia är kompetensen. Kanske en motsägelse för vissa. Men för den som faktiskt orkat lyssna på punk släppt efter 1978 vet att tafflighet inte är detsamma magi. När neocrusten tog över den amerikanska- och europeiska punkscenen visade det sig att både spelskicklighet och låtidéer var något som faktiskt var njutbart. Med det sagt är inte Agrimonia på något sätt lättsmälta, eller sugna på att ge sig in på topplistorna. Det är fortfarande ett rasande ursinne som vägrar att stryka medhårs.

Agrimonia är helt enkelt ett punkband som vågar tänka själva, och som lyckas med sina ambitioner.

Agrimonias Awaken är ute nu.

Agrimonia – Awaken (Album Teaser)

Ghost-debatten fortsätter

Debatten om svenska exportsuccén Ghost lär ju inte stilla sig efter Tobias Forges Värvet-intervju som släpptes i veckan. 

Till skillnad från Tobias Forges sommarprat berördes faktiskt rättstvisten den här gången. Det han sa var väl inte särskilt chockerande, men att han avfärdade de som stämde honom som oviktiga och att de som skriker högst vet minst lär röra upp ont blod i motståndarlägret.

Om man är ointresserad av juridik av intervjun ändå vissa inblickar i tankarna bakom Ghost, och om framtidsplanerna.

Sonic Tundra tar ställning

Hur ställer jag mig då i debatten? Det är med dubbla känslor jag närmar mig Ghost. Visst, jag älskar bandet och deras förmåga att vara och se ut som hårdrock, men faktiskt vara ett popband. Ett satanistiskt Toto, om du så vill. Men rättstvisten har solkat ned lite av min syn på bandet. Jag förstår Tobias Forges vilja att kontrollera bandet, men resonemanget att de bara har varit kompmusiker köper jag inte helt och hållet. I bästa fall har det varit en miss i kommunikationen, sånt händer – men risken är att folk faktiskt blivit blåsta, i alla fall lite.

Forge visar upp äkta passion

Med det sagt vill jag ändå vilja flika in att jag har stor respekt för Forge, hans kärlek  till musik känns äkta, och hans passion till Ghost går inte att ta miste på. Hur det än har varit – i dag är Ghost hans.

Ghost – Cirice

Bobby Digital

Få hiphop akter har så svåröverblickbar diskografi som Wu-Tang Clan. Som enhet har de inte spottat ur sig särskilt mycket under sin 25+ år långa karriär, men alla soloprojekt skulle kunna fylla en mindre skivbutik.

I min bok är de soloalster som väger tyngst Liquid Swords av GZA och Only Built 4 Cuban Linx av Raekwon. Men en bortglömd liten pärla är debutalbumet från RZA:s alter-ego Bobby Digital, Bobby Digital In Stereo från 1998.

Wu-Tang Clans medlemmar hade spridits för vinden och istället för att producera sina vänner riktade RZA sin energi mot sig själv och lyckades skapa en unik liten pärla som präglas av en aldrig sinande ström av lekfullhet.

RZA AS Bobby Digital – B.O.B.B.Y