Att grime är intressant och att den väver ihop decennier engelskt klubbande och piratradio-kultur har det skrivits spaltmeter om. Det stämmer säkert, men eftersom jag redan har pratat om Brexit och grime det tänkte jag lyfta fram lite andra saker jag gillar.

Det främsta är det olycksbådande soundet. Alltså musiken i sig, inte vad den representerar. Grime, till skillnad från amerikansk hiphop är att den känns lättare att relatera till. Visst finns överdrifterna här med, om våldet, rikedomarna och havet av kvinnor, men de fuktskadade lägenheterna som musiken kommer ifrån känns mer bekanta och nära.

Faktum är att genrens fixstjärna, Skepta, fortfarande känns som någon man springer på nere på puben, och inte någon som gömmer sig i sitt mansion med sina tama tigrar och champagnefontäner; kanske är det så att jantelagen även lever och frodas på de brittiska öarna.

Skepta ft. JME – That´s not me

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s