Det var en riktig bomb Polarpriset släppte idag – Polarpriset i populärmusikklassen går till…Metallica! Oväntat, men kul?

Nyheten öppnade så klart dammluckorna på twitter och alla andra platser där människor uttrycker åsikter. Att gaffla om pristagare är inget konstigt i sig, det ligger lite i sakens natur att det inte råder konsensus kring valet. Ett pris delas ut per år och det finns innebär att det finns tusentals andra som inte får det. Bättre blir det inte av Polarpriset redan är utskällt för sina tidigare tveksamma val. Sting, någon?

Den orimliga kritiken av Metallicas Polarpris

Att ett band från världens mest ringaktade genre – metal – får priset gör naturligtvis att folk fullständigt tappar fattningen. Den slöaste kritiken är att det återigen är ”vita rocksnubbar” som får priset, men det kommer från människor som inte ens vet tillräckligt för inse att 50% av Metallica knappast skulle vara välkomna på ett vit makt-möte. Rocksnubbe-grejen är också lite väl slapp, det gör ingen glad att klumpa ihop Paul McCartney med Metallica – visst använder de sig trummor, bas och gitarr, men där slutar likheterna.

Den rimliga kritiken av Metallicas Polarpris

Kritiken att kvinnor är illa representerade och att soulen samt hihopen förtjänar ett erkännande köper jag. Visst, Stevie Wonder har fått Polarpriset, men listan på soulpionjärer som förtjänar att skaka hand med konungen och få ett överräckt kuvert fyllt med sedlar är lång. Att hiphopen har förändrat musikvärlden råder det inget tvivel om. Pionjärer som Public Enemy, Dr Dre och för den delen Afrika Bambaataa skulle vara rimliga pristagare. Och de priserna måste komma. Snart.

Metallica – den rimliga pristagaren

Men om vi faktiskt tar Metallica på allvar, vilket vi bör, är de i min värld ett rimligt val. Visst, kan man argumentera att för att Black Sabbath skulle ha fått det före Metallica. Men vi får inte glömma att Metallica faktiskt tog en obskyr extrem genre och förädlade den och tog den ut till massorna. Black Sabbath uppfann den moderna hårdrocken men Metallica tog den extrema hårdrocken, den som var för the chosen few, och gjorde den till något som alla kunde ta till sig, vilken har öppnat dörrarna för otaliga band att nå ut med sin musik. Betydligt mer extrema band kan i förlängningen tacka Metallica när lönekuvertet dimper ner på hallmattan.

Med dubbla känslor som hårdrocken kliver in i finrummet

Samtidigt som man kan glädjas över att hårdrocken kliver in i finrummet, lika mycket måste vi vara på vår vakt så att inte hårdrocken blir ett museiföremål. Metal hör hemma bland svett och kravallstaket, inte bland frackar och monoklar. Där ska väl i och för sig Metallica redan stå till svars för sitt symfoniorkesterexperiment.

Så istället för att sitta nöjda och återigen återvända till Master Of Puppets medan vi lägger oss bekvämt i soffan måste vi ge oss ut och jaga nya kickar utryck som dyker upp under det breda paraplyet vi kallar för metal. Vi kan ju börja med Tribulation, eller vad säger ni? Sonic Tundra kommer i alla fall ta sitt ansvar och vägra blicka endast bakåt.

Sammanfattningsvis är det jag vill säga att visst, Metallicas Polarpris kan ifrågasättas, men det ska isåfall göras seriöst. Den som bara slappt avfärdar Metallica utan kunskap om vare sig bandet eller genren gör bäst i att sätta sig långt bak i klassen och hålla tyst tills man faktiskt vet vad man pratar om.

Metallica – One

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s