Page 35 of 37

Nytt från The XX

Världens just nu bästa band, The XX, släpper ny video och det är LA-porr rakt igenom.

Senaste albumet, I see you, var en exakt en sån uppdatering av deras sound man behövde, men utan att någonsin sluta vara The XX.

Jag kan inte nog uttrycka hur bra det här bandet. Det är en grupp jag verkligen vill bli gammal med, må de alltid finnas.

The XX – I Dare You

Abner Jay – I´m so depressed

Jag är ingen deppgök, men den här dängan får mig varje gång. Abner Jay är en artist jag vet absolut noll om. Det enda jag har är den här låten, och för mig är det allt som behövs.

Abner Jay – I´m so depressed

Den fula skönheten i grime

Att grime är intressant och att den väver ihop decennier engelskt klubbande och piratradio-kultur har det skrivits spaltmeter om. Det stämmer säkert, men eftersom jag redan har pratat om Brexit och grime det tänkte jag lyfta fram lite andra saker jag gillar.

Det främsta är det olycksbådande soundet. Alltså musiken i sig, inte vad den representerar. Grime, till skillnad från amerikansk hiphop är att den känns lättare att relatera till. Visst finns överdrifterna här med, om våldet, rikedomarna och havet av kvinnor, men de fuktskadade lägenheterna som musiken kommer ifrån känns mer bekanta och nära.

Faktum är att genrens fixstjärna, Skepta, fortfarande känns som någon man springer på nere på puben, och inte någon som gömmer sig i sitt mansion med sina tama tigrar och champagnefontäner; kanske är det så att jantelagen även lever och frodas på de brittiska öarna.

Skepta ft. JME – That´s not me

Snygg retrodänga från svenska Witchcraft

The Alchemist av svenska Witchcraft fyller 10 år i år. Galet, men vilken fantastisk skiva det är.

Det känns inte som att det var tio år sedan retrorock-vågen svepte land och rike runt. De utsvängda jeansen gjorde en försiktig comeback och mustasch var det enda rätta(ansiktsfrisyren, inte bandet). Till och med paisley-skjortan vågade titta ut ur farfars fingarderob hos de riktiga konnässörerna.

Några som det viskades om över hela världen men som inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar här på hemmaplan är Örebros finests: Witchcraft.

För mig är det 2007 års The Alchemist som är bandets riktigt stora stunden. Soundet är lika mesigt som det är tufft.

Istället för Witchcraft blev det Graveyard som fick det till stor del välförtjänade stora genombrottet, men Örebroarna har kört vidare men grymma plattor som resultat. Både Legend och Nucleus har några riktigt fina stunder, men för min del har aldrig The Alchemist överträffats.

the alchemist av witchcraft
Witchcraft-The Alchemist