Page 37 of 38

Triss i soul

Soul kan man aldrig få nog. Därför kör vi en liten triss i soul.

Otis Clay – Trying to live my life without you

Wendy Rene – After Laughter

Swamp Dogg – Synthetic world

Fredrik Strage snackar djurkadaver med Watain

Om musikjournalister finns det lika många åsikter om som det finns människor som tar del av musikjournalistik. En av få lysande stjärnor där ute är Fredrik Strage.

Av journalister som bevakar kultur och musik i dagspressen är det få som klara av att hantera metal och annan extremmusik. För att förtydliga: det finns bra metalskribenter men det finns i princip bara en som klarar av att skriva om metal utan att själv vara hårdrockare.

Nyfikenhet utan förlöjliganden

Nyckeln till att förstå all things metal är naturligtvis att vara nyfiken. Att Fredrik Strage föraktar Sweden Rock-festival är ett gott tecken, det betyder att han inte tänker hänge sig åt förlöjligandes av hårdrocken, vilket sker varje gång SVT ska närma sig genren. Alltid dessa putslustiga hårdrockare i spandex, byfånen som vi ska skratta åt. Hårdrocken är den enda genren där det inte är okej att vara sann sina ideal när du över 30 år, i jämförelse med säg mods eller hiphop. Hårdrock är något du ska växa ifrån.

All som faktiskt har ett genuint intresse för genren – och nu förenklar jag så klart, jag ogillar när klassisk heavy metal ska klumpas ihop med, säg grindcore – vet hur mycket djup och olika filosofiska idéer som ryms inom genren. Metal skulle kunna vara kulturkoftans dröm om man bara skulle orka bry sig. Fast vi kanske ska vara glada att vi slipper metal på kultursidorna i någon större utsträckning.

Hemma hos Strage för ut det extrema till gemene man

Jag tycker inte att poddar lever upp till mina förväntningar. Det är mycket få poddar som håller någon slags kvalitet. Ett undantag från den regeln är podden Hemma hos Strage. Efter några trevande avsnitt i början har podden verkligen börja lyfta. Speciellt skulle jag vilja lyfta fram avsnittet med Erik Danielsson från Watain. Där diskuteras hela problematiken med hårdrock och allt spekulativt som omger scenen.

Varför måste hårdrocken ständigt förstöra hårdrocken. Hårdrockare är för hårdrocken vad George Lucas är för Star Wars.

Hårdrocksföraktet i media

Det är tråkigt att människor vars jobb är att förstå kultur inte orkar göra mer än tänka om hårdrock som musiken där folk skriker och gör djävulstecknet. Puh. Därför känns det fint att det finns människor som Fredrik som orkar försöka förstå och ställa frågor bortom det självklara. Det förtjänar hårdrocken.

Fredrik Strages texter hittar du lättast på DN, ibland i olika frilanssammanhang och som sagt i egna podden Hemma hos Strage

 

 

 

 

Skepta tonsätter imperiets fall

Det har blivit mer fokus på metal och hårdrock i den här bloggen. Inget fel med det men det händer mycket spännande där ute som måste beröras. Jag tänkte att vi ska kika lite på grimen.

Trots att hiphopen har blivit allmängods så händer det mycket både von och under jord. Idag är genren global och i Storbritannien händer det så mycket just nu att jag skulle kunna skriva tio blogginlägg om dagen.

Just nu delas den engelska tronen mellan Stormzy och Skepta. Som ett första smakprov känner vi lite på Skepta.

Mer kommer snart.

Municipal Waste är den dåliga smakens frälsare

Det var några år sen retro-thrash-vågen sköljde över oss med full kraft. Plötsligt blev shorts, bandana och jeansväst det enda som gällde på de moshande dansgolven.

Jag ska inte påstå att jag är thrash-fanatiker, eller att jag följer scenen med något som ens liknar sakkunskap. Däremot är jag en good times-kille som älskar människor som helt enkelt gillar att ha kul.

Neurosis absoluta motpoler

I ett tidigare inlägg skrev jag om Neurosis, och om det finns ett band på jorden som är Oaklands filosofers absoluta motsatser kan det mycket väl vara Municipal Waste. De sätter högt värde i att vara så korkade som möjligt, och ska man vara korkad med stil ska man se till att vara ordentligt korkad, och det är Municipal Waste.

Här handlar det om att mosa Bud-burken i pannan och slänga sig in moshpiten utan en tanke på sitt eget liv eller morgondagen.

Skenet bedrar

Men självklart är inte Municipal Waste så korkade som de verkar. De har både ett etiskt driv och vågar sticka ut hakan med politiska utspel, men så klart tänker de inte vara särskilt subtila när de gör det.

I en tid av populism så kanske det krävs att några korkade bonnläppar faktiskt talar ett språk som människor förstår och sparkar in lite dörrar och lever jävel för att folk ska orka vakna, och är det någon scen som behöver vakna är det metalscenen, och ett band som Municipal Waste pratar inte bara med de redan frälsta utan har faktiskt möjlighet att övertyga den apolitiska.

Även om Municipal Waste inte varit det allra hetaste de senaste åren har de ändå visat att de kan leverera och hållas sig relevanta. Förhoppningsvis kommer de fortsätta vara lika korkade engagerande i många år till.

Här under hittar ni en video till en låt som har några år på nacken. Dock har den kanske en av världshistoriens bästa låttitlar.

Municipal Waste –Wolves of Chernobyl

Lite acid house under kudden

I tider som den här, runt midsommar, då svensken i allmänhet går in i en alkoholdimma och inbillar sig att man har kul är det viktigt att påminna sig om det vi tror är roligt int är det.

Någonstans i en annan tid visste människor hur man roade sig. Mjukiskläder, ett soundsystem och illegala droger var allt som krävde för att känna att man levde. Tänk på det när snapsen glider ner till Helan går: du har inte kul.

Låt Neurosis jämna oss med marken

Snart kommer Neurosis till Sverige igen. Bandet som är hårdare än ett lastfartyg fullt med illegala vapen gör vårt avlånga land osäkert med spelningar både i Stockholm och Göteborg.

Jag upptäckte Neurosis på gymnasiet. På den tiden var jag höghastighetsfanatiker och läste i Close-Up Magazine om Neurosis – typ världens hårdaste band. Tyvärr hade jag missuppfattat ordet hård och trodde att det per automatik skulle betyda världens snabbaste band. Skivan som jag först hörde var ”A sun that never sets”, och jag fick spring i benen ungefär tre minuter. Vad det här än var så var det inte Nasum.

Som tur var förstod jag efter ett tag att snabbast inte alltid var bäst utan att musik tung som sirap var grejen. Min nya devis blev ”spela långsammare och en helt ny värld av fantastiska band öppnade sig. En sak alla de här banden hade gemensamt var att de alla hade Neurosis-skivor i skivbackarna.

Neurosis – världens mest pretentiösa band

Säga vad man vill om Neurosis pretentioner, och de är många, så är de i alla fall alltid uppriktiga. I en värld av ironier är det befriande med ett band som tar sig självt på allvar, och som står för det. I 30 år har de gjort just det: tagit sig själva och sin musik på allvar.

Brödraskapet Neurosis

Ofta beskriver sig bandet som ett brödraskap. Och konstigt är det inte, 30 år i en turné-van och med drogmissbruk som kommit och gått och bandet fortfarande intakt. Det är beundransvärt. Att de dessutom inte släppt ifrån sig ett dåligt släpp, eller något som inte låter som Neurosis – på 30 år – är galet i en tid då allt ska anpassas efter rådande marknad.

Ska jämna Sverige med marken

Så nu ska de alltså hit igen. Så om du i början av juni känner marken skaka ska du inte vara orolig, det är bara Neurosis som sparkat igång ännu en tonsatt undergång. Jag vet inte hur du känner, men jag tänker i alla fall se dem. För mig blir det i Göteborg, men i Stockholm kommer svenska punkpionjärerna Wolfbrigade vara förband,  så det hade inte varit fy skam det heller.