Sida 37 av 38

Den fula skönheten i grime

Att grime är intressant och att den väver ihop decennier engelskt klubbande och piratradio-kultur har det skrivits spaltmeter om. Det stämmer säkert, men eftersom jag redan har pratat om Brexit och grime det tänkte jag lyfta fram lite andra saker jag gillar.

Det främsta är det olycksbådande soundet. Alltså musiken i sig, inte vad den representerar. Grime, till skillnad från amerikansk hiphop är att den känns lättare att relatera till. Visst finns överdrifterna här med, om våldet, rikedomarna och havet av kvinnor, men de fuktskadade lägenheterna som musiken kommer ifrån känns mer bekanta och nära.

Faktum är att genrens fixstjärna, Skepta, fortfarande känns som någon man springer på nere på puben, och inte någon som gömmer sig i sitt mansion med sina tama tigrar och champagnefontäner; kanske är det så att jantelagen även lever och frodas på de brittiska öarna.

Skepta ft. JME – That´s not me

Snygg retrodänga från svenska Witchcraft

The Alchemist av svenska Witchcraft fyller 10 år i år. Galet, men vilken fantastisk skiva det är.

Det känns inte som att det var tio år sedan retrorock-vågen svepte land och rike runt. De utsvängda jeansen gjorde en försiktig comeback och mustasch var det enda rätta(ansiktsfrisyren, inte bandet). Till och med paisley-skjortan vågade titta ut ur farfars fingarderob hos de riktiga konnässörerna.

Några som det viskades om över hela världen men som inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar här på hemmaplan är Örebros finests: Witchcraft.

För mig är det 2007 års The Alchemist som är bandets riktigt stora stunden. Soundet är lika mesigt som det är tufft.

Istället för Witchcraft blev det Graveyard som fick det till stor del välförtjänade stora genombrottet, men Örebroarna har kört vidare men grymma plattor som resultat. Både Legend och Nucleus har några riktigt fina stunder, men för min del har aldrig The Alchemist överträffats.

the alchemist av witchcraft
Witchcraft-The Alchemist

Triss i soul

Soul kan man aldrig få nog. Därför kör vi en liten triss i soul.

Otis Clay – Trying to live my life without you

Wendy Rene – After Laughter

Swamp Dogg – Synthetic world

Fredrik Strage snackar djurkadaver med Watain

Om musikjournalister finns det lika många åsikter om som det finns människor som tar del av musikjournalistik. En av få lysande stjärnor där ute är Fredrik Strage.

Av journalister som bevakar kultur och musik i dagspressen är det få som klara av att hantera metal och annan extremmusik. För att förtydliga: det finns bra metalskribenter men det finns i princip bara en som klarar av att skriva om metal utan att själv vara hårdrockare.

Nyfikenhet utan förlöjliganden

Nyckeln till att förstå all things metal är naturligtvis att vara nyfiken. Att Fredrik Strage föraktar Sweden Rock-festival är ett gott tecken, det betyder att han inte tänker hänge sig åt förlöjligandes av hårdrocken, vilket sker varje gång SVT ska närma sig genren. Alltid dessa putslustiga hårdrockare i spandex, byfånen som vi ska skratta åt. Hårdrocken är den enda genren där det inte är okej att vara sann sina ideal när du över 30 år, i jämförelse med säg mods eller hiphop. Hårdrock är något du ska växa ifrån.

All som faktiskt har ett genuint intresse för genren – och nu förenklar jag så klart, jag ogillar när klassisk heavy metal ska klumpas ihop med, säg grindcore – vet hur mycket djup och olika filosofiska idéer som ryms inom genren. Metal skulle kunna vara kulturkoftans dröm om man bara skulle orka bry sig. Fast vi kanske ska vara glada att vi slipper metal på kultursidorna i någon större utsträckning.

Hemma hos Strage för ut det extrema till gemene man

Jag tycker inte att poddar lever upp till mina förväntningar. Det är mycket få poddar som håller någon slags kvalitet. Ett undantag från den regeln är podden Hemma hos Strage. Efter några trevande avsnitt i början har podden verkligen börja lyfta. Speciellt skulle jag vilja lyfta fram avsnittet med Erik Danielsson från Watain. Där diskuteras hela problematiken med hårdrock och allt spekulativt som omger scenen.

Varför måste hårdrocken ständigt förstöra hårdrocken. Hårdrockare är för hårdrocken vad George Lucas är för Star Wars.

Hårdrocksföraktet i media

Det är tråkigt att människor vars jobb är att förstå kultur inte orkar göra mer än tänka om hårdrock som musiken där folk skriker och gör djävulstecknet. Puh. Därför känns det fint att det finns människor som Fredrik som orkar försöka förstå och ställa frågor bortom det självklara. Det förtjänar hårdrocken.

Fredrik Strages texter hittar du lättast på DN, ibland i olika frilanssammanhang och som sagt i egna podden Hemma hos Strage

 

 

 

 

Skepta tonsätter imperiets fall

Det har blivit mer fokus på metal och hårdrock i den här bloggen. Inget fel med det men det händer mycket spännande där ute som måste beröras. Jag tänkte att vi ska kika lite på grimen.

Trots att hiphopen har blivit allmängods så händer det mycket både von och under jord. Idag är genren global och i Storbritannien händer det så mycket just nu att jag skulle kunna skriva tio blogginlägg om dagen.

Just nu delas den engelska tronen mellan Stormzy och Skepta. Som ett första smakprov känner vi lite på Skepta.

Mer kommer snart.