Sida 38 av 39

Snygg retrodänga från svenska Witchcraft

The Alchemist av svenska Witchcraft fyller 10 år i år. Galet, men vilken fantastisk skiva det är.

Det känns inte som att det var tio år sedan retrorock-vågen svepte land och rike runt. De utsvängda jeansen gjorde en försiktig comeback och mustasch var det enda rätta(ansiktsfrisyren, inte bandet). Till och med paisley-skjortan vågade titta ut ur farfars fingarderob hos de riktiga konnässörerna.

Några som det viskades om över hela världen men som inte riktigt fått den uppmärksamhet de förtjänar här på hemmaplan är Örebros finests: Witchcraft.

För mig är det 2007 års The Alchemist som är bandets riktigt stora stunden. Soundet är lika mesigt som det är tufft.

Istället för Witchcraft blev det Graveyard som fick det till stor del välförtjänade stora genombrottet, men Örebroarna har kört vidare men grymma plattor som resultat. Både Legend och Nucleus har några riktigt fina stunder, men för min del har aldrig The Alchemist överträffats.

the alchemist av witchcraft
Witchcraft-The Alchemist

Triss i soul

Soul kan man aldrig få nog. Därför kör vi en liten triss i soul.

Otis Clay – Trying to live my life without you

Wendy Rene – After Laughter

Swamp Dogg – Synthetic world

Fredrik Strage snackar djurkadaver med Watain

Om musikjournalister finns det lika många åsikter om som det finns människor som tar del av musikjournalistik. En av få lysande stjärnor där ute är Fredrik Strage.

Av journalister som bevakar kultur och musik i dagspressen är det få som klara av att hantera metal och annan extremmusik. För att förtydliga: det finns bra metalskribenter men det finns i princip bara en som klarar av att skriva om metal utan att själv vara hårdrockare.

Nyfikenhet utan förlöjliganden

Nyckeln till att förstå all things metal är naturligtvis att vara nyfiken. Att Fredrik Strage föraktar Sweden Rock-festival är ett gott tecken, det betyder att han inte tänker hänge sig åt förlöjligandes av hårdrocken, vilket sker varje gång SVT ska närma sig genren. Alltid dessa putslustiga hårdrockare i spandex, byfånen som vi ska skratta åt. Hårdrocken är den enda genren där det inte är okej att vara sann sina ideal när du över 30 år, i jämförelse med säg mods eller hiphop. Hårdrock är något du ska växa ifrån.

All som faktiskt har ett genuint intresse för genren – och nu förenklar jag så klart, jag ogillar när klassisk heavy metal ska klumpas ihop med, säg grindcore – vet hur mycket djup och olika filosofiska idéer som ryms inom genren. Metal skulle kunna vara kulturkoftans dröm om man bara skulle orka bry sig. Fast vi kanske ska vara glada att vi slipper metal på kultursidorna i någon större utsträckning.

Hemma hos Strage för ut det extrema till gemene man

Jag tycker inte att poddar lever upp till mina förväntningar. Det är mycket få poddar som håller någon slags kvalitet. Ett undantag från den regeln är podden Hemma hos Strage. Efter några trevande avsnitt i början har podden verkligen börja lyfta. Speciellt skulle jag vilja lyfta fram avsnittet med Erik Danielsson från Watain. Där diskuteras hela problematiken med hårdrock och allt spekulativt som omger scenen.

Varför måste hårdrocken ständigt förstöra hårdrocken. Hårdrockare är för hårdrocken vad George Lucas är för Star Wars.

Hårdrocksföraktet i media

Det är tråkigt att människor vars jobb är att förstå kultur inte orkar göra mer än tänka om hårdrock som musiken där folk skriker och gör djävulstecknet. Puh. Därför känns det fint att det finns människor som Fredrik som orkar försöka förstå och ställa frågor bortom det självklara. Det förtjänar hårdrocken.

Fredrik Strages texter hittar du lättast på DN, ibland i olika frilanssammanhang och som sagt i egna podden Hemma hos Strage

 

 

 

 

Skepta tonsätter imperiets fall

Det har blivit mer fokus på metal och hårdrock i den här bloggen. Inget fel med det men det händer mycket spännande där ute som måste beröras. Jag tänkte att vi ska kika lite på grimen.

Trots att hiphopen har blivit allmängods så händer det mycket både von och under jord. Idag är genren global och i Storbritannien händer det så mycket just nu att jag skulle kunna skriva tio blogginlägg om dagen.

Just nu delas den engelska tronen mellan Stormzy och Skepta. Som ett första smakprov känner vi lite på Skepta.

Mer kommer snart.

Municipal Waste är den dåliga smakens frälsare

Det var några år sen retro-thrash-vågen sköljde över oss med full kraft. Plötsligt blev shorts, bandana och jeansväst det enda som gällde på de moshande dansgolven.

Jag ska inte påstå att jag är thrash-fanatiker, eller att jag följer scenen med något som ens liknar sakkunskap. Däremot är jag en good times-kille som älskar människor som helt enkelt gillar att ha kul.

Neurosis absoluta motpoler

I ett tidigare inlägg skrev jag om Neurosis, och om det finns ett band på jorden som är Oaklands filosofers absoluta motsatser kan det mycket väl vara Municipal Waste. De sätter högt värde i att vara så korkade som möjligt, och ska man vara korkad med stil ska man se till att vara ordentligt korkad, och det är Municipal Waste.

Här handlar det om att mosa Bud-burken i pannan och slänga sig in moshpiten utan en tanke på sitt eget liv eller morgondagen.

Skenet bedrar

Men självklart är inte Municipal Waste så korkade som de verkar. De har både ett etiskt driv och vågar sticka ut hakan med politiska utspel, men så klart tänker de inte vara särskilt subtila när de gör det.

I en tid av populism så kanske det krävs att några korkade bonnläppar faktiskt talar ett språk som människor förstår och sparkar in lite dörrar och lever jävel för att folk ska orka vakna, och är det någon scen som behöver vakna är det metalscenen, och ett band som Municipal Waste pratar inte bara med de redan frälsta utan har faktiskt möjlighet att övertyga den apolitiska.

Även om Municipal Waste inte varit det allra hetaste de senaste åren har de ändå visat att de kan leverera och hållas sig relevanta. Förhoppningsvis kommer de fortsätta vara lika korkade engagerande i många år till.

Här under hittar ni en video till en låt som har några år på nacken. Dock har den kanske en av världshistoriens bästa låttitlar.

Municipal Waste –Wolves of Chernobyl

Lite acid house under kudden

I tider som den här, runt midsommar, då svensken i allmänhet går in i en alkoholdimma och inbillar sig att man har kul är det viktigt att påminna sig om det vi tror är roligt int är det.

Någonstans i en annan tid visste människor hur man roade sig. Mjukiskläder, ett soundsystem och illegala droger var allt som krävde för att känna att man levde. Tänk på det när snapsen glider ner till Helan går: du har inte kul.