Fever Ray-kavalkaden fortsätter

Min ambivalens inför nya Fever Ray-albumet fortsätter. Vilken position ska Sonic Tundra välja? Nu kommer en tredje video och jag kan fortfarande inte bestämma mig för om jag gillar det eller inte. Visst, det är konstigt, men är det rätt sorts konstigt? Jag vill ju Silent Shout-konstigt, inte Shaking The Habitual-konstigt.

Fever Ray – Mustn’t Hurry

Pink Milk – Purple

Jag varnade för ett tag sen om att Pink Milk skulle bli ditt framtida favoritband. Nu är debutskivan Purple här och varning är oförändrad: Pink Milk är ditt nya favoritband.

Purple är förföriskt vacker i all sina enkelhet. Inga krusiduller utan Pink Milk lägger krutet på att skapa en kompakt shoegaze-pärla till platta. Hade Angelo Badalamenti börjat hänga med deppiga britter hade detta kunnat vara resultatet – som en trolsk promenad genom regnvåta och tomma gator i nedlagda bruksorter. Sen ska man ta genrebeteckningen shoegaze med en nypa salt. Vad betyder det ens i dag, egentligen? Det här är helt enkelt föredömlig rock.

Pink Milk – Purple. Äntligen är den här.
Pink Milks Purple, rent shoegaze-guld.

För mig handlar inte skivan om enstaka låtar, det är helheten som räknas. Inte ens covern på I Wanna Know What Love Is är någon hit, det smälter in i skivans övriga spår, och det hedrar Pink Milk.

Det är just bristen på hitsen som kommer att hindra Pink Milk från att klättra på listorna. Samtidigt som så mycket bättre drar igång känns det som en enorm befrielse.

Den andra befrielsen är att jag dagsläget vet väldigt lite om bandet. Någon låt dök upp i något av mina flöden, jag hörde att det fanns något där, och några veckor sitter man där med en väldigt anonymt paketerad skiva som låter musiken tala för sig själv. Bravo! Låt inget stå i vägen för musiken. Visst älskar jag mina dekadenta rockstjärnor, men när sociala medier har hackat sönder alla gränser mellan artistskap och och privatliv välkomnar jag anonymiteten.

Skulle Sonic Tundra vara en blogg där betyg delades ut, skulle Purple få ett betydande antal pluppar. Min förhoppning är att Pink Milk är ett band som när en maximalt lagom stor framgång. Det ska inte gå i närheten arenarock-bra, men ändå tillräckligt bra för att bandet ska känna lusten att fortsätta, med hungern i behåll och med sprudlande kreativitet. Och om tio år vill jag fortfarande veta lika lite om bandet som jag gör i dag.

 

Antirock med Sudakistan

I Sverige hittar vi mycket bra musik. Denna musik släpps av bra band som ofta ligger på bra skivbolag. Vi får inte glömma dessa osjungna hjältar. Eldsjälar som öppnar sina plånböcker för att vi andra ska kunna få ta del av alla musikaliska dårskaper.

Idag tänkte Sonic Tundra i alla fall uppmärksamma bolaget PNKSLM genom att helt enkelt bjuda på musik från ett av bolagets band: Sudakistan.

Sudakistan – Mundo Mamon

Triss i soul

Då var det dags igen – triss i soul! Vilket perfekt sätt att lyfta oss ur höstmörkret.

Den här gången bjuds det på toner från Joe Simon, Jimmy Ruffin och Teddy Pendergrass. All killers, no fillers med andra ord.

Joe Simon – The Chokin´Kind

 

Jimmy Ruffin – I´ve Passed This Way Before

 

Teddy Pendergrass – When Somebody Loves You Back

Mer Les Big Byrds

Här på Sonic Tundra har vi snackat om Les Big Byrd förut, och det finns ingen anledning till det ska vara en engångsgrej. Av den anledning plockar jag fram en till video av det här fantastiska bandet.

Ännu en låt på svenska, som inte är Les Big Byrd förstaspråk. Här gästas de av Anton Newcombe från The Brian Jonestown Massacre som gör sitt bästa för att hantera den refrängen. Snyggt jobbat Anton.

Les Big Byrd ft. Anton Newcombe – V borde prata men det är för sent

De fem bästa banden på Southern Lord Records

Vi fortsätter granskningen av olika metal-bolag. Den här gången tittar vi närmare på amerikanska Southern Lord som ger ut crust, sludge och doom av finaste kvalitet.

I det här inlägget kikar vi närmare på fem band som är lite extra intressanta. En spretig blandning, men att ligga på Southern Lord betyder inte att man spelar en viss typ av musik, utan att man gör det bra.

Martyrdöd

Först ut är svenska punkskvadronen Martyrdöd. De har flugit runt i scenen några år och räknas vid det här laget som väl etablerade. Här handlar det om riktigt skarp misärpunk, ena foten i demonstrationståget på första maj och den andra på väg in till socialkontoret en sen februarikväll. Senaste skivan heter List och har världshistoriens fulaste omslag, men väl värd både en och två genomlyssningar.

Sunn O)))

Sunn O))) har väl nått något slags legendstatus vid det här laget. De lirar konstfackrock som definitivt inte rullar och samlar en brokig skara av polotröjor, crustare och metalheads framme vid scenen på sina spelningar. Iklädda munkåpor gör de metal att meditera till och gästartisterna brukar tillhöra black metal-eliten.

Power Trip

Power Trip är bandet som tog politiken tillbaka till metalscenen. På enaset alstret Nightmare Logic levererar de rallarsvingar mot de ekonomiska och politiska elit som förtrycker människan och planeten. Musik att vara förbannad på världen till.

Wolves in The Throne Room

Att Sonic Tundra älskar de ekologiska farmarna i Wolves in the Throne Room är ingen hemlighet. Drömsk black metal att löpträna över daggvåta ängar en månklar natt till. Så klart kontroversiella hos de mer ortodoxa black metal-fansen då de frångår den obligatoriska sataniske. Love it or hate it, jag vet på vilken sida jag står, men å andra sidan är jag knappast trve.

Sleep

Stonergudarna Sleep behöver knappast någon närmare presentation. De spelare långsammare och tyngre än någon annan, och framförallt snyggare. Skivan Dopesmoker illustrerar ganska väl bandets filosofi. Jag gissar att samtliga medlemmar röstade ja till legalisering av marijuana, om de nu inte sov bort valdagen.