Världens mest jämna artist eller band?

Jag hamnade för ett tag sen i en intressant diskussion med en vän. Det vi diskuterade var: Vilket band eller artist är världens mest jämna? Alltså band som funnits länge med en diger diskografi och som högst lägstanivå.

Många favoritband och artister försvinner. Bob Dylan är körd – någon albumartist var han knappast på 1980-talet, även om han gjorde fantastiska låtar under den perioden.

Bruce Springsteens 70-80-tal är magiskt, men 90-10-talet är för svagt för att han ska kunna räknas som en tillräckligt jämn artist. Kurvan går för tydlig nedåt.

Så vilka då?

Min vän föreslog Motörhead. Inget dumt förslag, deras själva grundstomme var stabilitet. Jag kontrade med Slayer. Ställer man dem emot kollegorna i Metallica framstår Slayer som en trygg och stabil fader som alltid kommer hem efter jobbet, tänder sin pipa i favoritfåtöljen och user sin kvällstidning. Metallica framstår som en livskrisande frånskild 50-åring som ena dagen tar med sina barn till zoo för att den andra försvinna ut på krogen med tvivelaktigt sällskap.

Framtidens mest stabila artister

Så hur kommer det se ut i framtiden. Eftersom det knappt dyker upp några band längre, musiken skapas oftast i låtskrivarbunkrar för att sedan fördelas till välschamponerade ynglingar med änglaröster. Ingen av dessa kommer att ha en lång stabil karriär utan djupa dalar och kreativa floppar. Ibland kommer marknadsundersökningarna slå fel.

Hiphopen är för experimentell till sin natur. Den riskerar alltid för mycket för att kunna leverera stabilitet. Det är där framtiden finns, men det blir svårt att inte trampa snett när man springer fort.

Troligtvis kommer stabiliteten finnas inom punk- och metal-sfären, men vilka band kommer att lyckas skapa något eget för att sedan behålla en hög lägstanivå? Kvelertak? Kanske. Hurula? Ja, om han inte känns hopplöst daterad om ett decennium.

Hur det än blir hoppas jag att även nu skvalpar runt band i samtiden som vars framtida släpp har en garanterad hög lägstanivå. Just nu hoppas jag på Pink Milk.

Thrash från förr: Razor

Kanadensiska Razor är ett något mer obskyrt band i serien om thrash från förr. Razor bildades 1983 och splittrades i början av 1990-talet för att sedan återförenas med jämna mellanrum. Ett grymt band men vi kan konstatera att de inte riktigt skördat samma framgångar som kollegorna i Metallica eller Slayer.

Om Razor är aktiva eller inte i nuläget vet jag inte. Men istället för att bekymra oss om samtiden kan vi njuta av lite hederlig thrash med skit under naglarna. Sonic Tundra ger er Razor.

Razor – American Luck

Thrash från förr: Slayer

Vi fortsätter den historiska utgrävningen av Thrash från förr. Efter att ha betat av Megadeth, Anthrax och Metallica har turen kommit till mina absoluta favoriter: Slayer.

Slayer är inte bara ett band, de är en subkultur i sig själv. Med några få felsteg som undantag har de alltid varit just Slayer. Tack för det!

Slayer – Seasons In The Abyss

 

Makthaverskan släpper sin tredje

Yay! Makthaverskan, ett av Sveriges absolut bästa postpunkband ska släppa ny skiva, och en ny singel är ute nu. Både I och II var fantastiska upplevelser. Sång som varierar mellan lågmält mummel och desperata skrik, men malande gitarrer som bakgrund.

Nya låten, In My Dreams är inte en helomvändning för Makthaverskan, vilket inte är något negativt, hos en del band vill man ha kontinuitet. Min förhoppning är att Makthaverskan blir indiesveriges Slayer, en pålitlig koloss med hög lägstanivå som aldrig sviker.

Nya skivans namn kommer inte helt överraskande bli III.

Makthaverskan – In My Dreams