Melankolin i tv-spelssekvenser

Utan att i alla fall just i dag fördjupa oss allt för djupt i synthwave-träsket tänkte Sonic Tundra bjuda på lite Perturbator, scenens kanske starkast lysande svarta stjärna.

Perturbator bjuder på mer än 80-talets klichéer. Visst, musik och koncept dryper av hyllningar till decenniet då undertecknad föddes, men mannen bakom pseudonymen vill faktiskt något mer. En framåtrörelse om man så vill.

Och i slutändan, vem orkar bry sig om vad som är dåtid, samtid eller framtid. Allting pågår, hela tiden, runtomkring oss där nytt blandas med gammalt.

Ska man i dag visa känslor så ska man göra det genom pixliga miljöer, för det blir på något sätt mer melankoliskt när man skalar bort nyanserna.

Perturbator – She Is Young, She Is Beautiful

Polarpriset öppnar dörren för svaga åsikter

Det var en riktig bomb Polarpriset släppte idag – Polarpriset i populärmusikklassen går till…Metallica! Oväntat, men kul?

Nyheten öppnade så klart dammluckorna på twitter och alla andra platser där människor uttrycker åsikter. Att gaffla om pristagare är inget konstigt i sig, det ligger lite i sakens natur att det inte råder konsensus kring valet. Ett pris delas ut per år och det finns innebär att det finns tusentals andra som inte får det. Bättre blir det inte av Polarpriset redan är utskällt för sina tidigare tveksamma val. Sting, någon?

Den orimliga kritiken av Metallicas Polarpris

Att ett band från världens mest ringaktade genre – metal – får priset gör naturligtvis att folk fullständigt tappar fattningen. Den slöaste kritiken är att det återigen är ”vita rocksnubbar” som får priset, men det kommer från människor som inte ens vet tillräckligt för inse att 50% av Metallica knappast skulle vara välkomna på ett vit makt-möte. Rocksnubbe-grejen är också lite väl slapp, det gör ingen glad att klumpa ihop Paul McCartney med Metallica – visst använder de sig trummor, bas och gitarr, men där slutar likheterna.

Den rimliga kritiken av Metallicas Polarpris

Kritiken att kvinnor är illa representerade och att soulen samt hihopen förtjänar ett erkännande köper jag. Visst, Stevie Wonder har fått Polarpriset, men listan på soulpionjärer som förtjänar att skaka hand med konungen och få ett överräckt kuvert fyllt med sedlar är lång. Att hiphopen har förändrat musikvärlden råder det inget tvivel om. Pionjärer som Public Enemy, Dr Dre och för den delen Afrika Bambaataa skulle vara rimliga pristagare. Och de priserna måste komma. Snart.

Metallica – den rimliga pristagaren

Men om vi faktiskt tar Metallica på allvar, vilket vi bör, är de i min värld ett rimligt val. Visst, kan man argumentera att för att Black Sabbath skulle ha fått det före Metallica. Men vi får inte glömma att Metallica faktiskt tog en obskyr extrem genre och förädlade den och tog den ut till massorna. Black Sabbath uppfann den moderna hårdrocken men Metallica tog den extrema hårdrocken, den som var för the chosen few, och gjorde den till något som alla kunde ta till sig, vilken har öppnat dörrarna för otaliga band att nå ut med sin musik. Betydligt mer extrema band kan i förlängningen tacka Metallica när lönekuvertet dimper ner på hallmattan.

Med dubbla känslor som hårdrocken kliver in i finrummet

Samtidigt som man kan glädjas över att hårdrocken kliver in i finrummet, lika mycket måste vi vara på vår vakt så att inte hårdrocken blir ett museiföremål. Metal hör hemma bland svett och kravallstaket, inte bland frackar och monoklar. Där ska väl i och för sig Metallica redan stå till svars för sitt symfoniorkesterexperiment.

Så istället för att sitta nöjda och återigen återvända till Master Of Puppets medan vi lägger oss bekvämt i soffan måste vi ge oss ut och jaga nya kickar utryck som dyker upp under det breda paraplyet vi kallar för metal. Vi kan ju börja med Tribulation, eller vad säger ni? Sonic Tundra kommer i alla fall ta sitt ansvar och vägra blicka endast bakåt.

Sammanfattningsvis är det jag vill säga att visst, Metallicas Polarpris kan ifrågasättas, men det ska isåfall göras seriöst. Den som bara slappt avfärdar Metallica utan kunskap om vare sig bandet eller genren gör bäst i att sätta sig långt bak i klassen och hålla tyst tills man faktiskt vet vad man pratar om.

Metallica – One

Ghost-debatten fortsätter

Debatten om svenska exportsuccén Ghost lär ju inte stilla sig efter Tobias Forges Värvet-intervju som släpptes i veckan. 

Till skillnad från Tobias Forges sommarprat berördes faktiskt rättstvisten den här gången. Det han sa var väl inte särskilt chockerande, men att han avfärdade de som stämde honom som oviktiga och att de som skriker högst vet minst lär röra upp ont blod i motståndarlägret.

Om man är ointresserad av juridik av intervjun ändå vissa inblickar i tankarna bakom Ghost, och om framtidsplanerna.

Sonic Tundra tar ställning

Hur ställer jag mig då i debatten? Det är med dubbla känslor jag närmar mig Ghost. Visst, jag älskar bandet och deras förmåga att vara och se ut som hårdrock, men faktiskt vara ett popband. Ett satanistiskt Toto, om du så vill. Men rättstvisten har solkat ned lite av min syn på bandet. Jag förstår Tobias Forges vilja att kontrollera bandet, men resonemanget att de bara har varit kompmusiker köper jag inte helt och hållet. I bästa fall har det varit en miss i kommunikationen, sånt händer – men risken är att folk faktiskt blivit blåsta, i alla fall lite.

Forge visar upp äkta passion

Med det sagt vill jag ändå vilja flika in att jag har stor respekt för Forge, hans kärlek  till musik känns äkta, och hans passion till Ghost går inte att ta miste på. Hur det än har varit – i dag är Ghost hans.

Ghost – Cirice

The Exorcist GBG strikes again

Yes, monstret från Höga Nord Rekords lever och mår bra. Det är för band som The Exorcist GBG Sonic Tundra finns till. Svensk musik när den inte bara är som bäst utan som allra mest intressant och vital.

Morpheus Rising är som sig bör en elektronisk resa upp för floden mot mörkrets hjärta. Fråga: blir det bättre än så här? Svar: kanske, men inte just i dag.

Nya skivan II släpps den 26 januari och i alla fall jag kommer förhandsboka den här rackaren.

 

The Exorcist GBG – Morpheus Rising

Viagra Boys

Hamnade i mitt i ett starkt sug efter Viagra Boys. Denna orkan av stökig rock, som tonsatt ilska i missbrukarled. Och vad passar väl då bättre en livevideo som illustrerar just detta.

Viagra Boys – Call Of The Wild

Mitski – din nya amerikanska favorittjej

Jag fick upp sist av alla upp ögonen för Mitski. För den som eventuellt är ännu senare på bollen än vad jag är kan Mitski beskrivas som inte alls så sockersöt pop med stora gitarrer. En skön vibb av alternativt 1990-tal, som jag i nio av tio fall skulle vara totalt ointresserad av, men Mitski innehar en cool svalhet som ändå attraherar.

Mitski – Your Best American Girl